Stäng annons

Det har gått 15 år sedan den första iPhonen började säljas. Tja, inte här, för vi var tvungna att vänta ett år på att dess efterträdare skulle komma i form av iPhone 3G. Det är inte helt sant att iPhone var den första smartphonen. Det var den första smarttelefonen som verkligen kunde styras intuitivt, men även de innan den hade mycket att erbjuda. Som Sony Ericsson P990i.

Redan innan en iPhone introducerades för världen var jag ett fan av mobilteknik och hade ett bredare intresse för mobiltelefoner. Då styrde Nokia världen med Sony Ericsson i släptåg. Det var Nokia som försökte marknadsföra tidens smarta telefoner så mycket de kunde, och det var därför de utrustade dem med Symbian-systemet, där man kunde installera applikationer som utökade dess funktioner, liknande det vi känner till idag. Bara det fanns ingen centraliserad butik.

Nokia förlitade sig dock fortfarande på knapplösningar och relativt små displayer, vilket givetvis begränsade användningen därefter. Sony Ericsson tog en annan väg. Den erbjöd enheter i P-serien, som var vissa kommunikatörer med en pekskärm som man styrde med en penna. Naturligtvis fanns det inga gester här, om du tappade eller bröt pennan kunde du faktiskt använda en tandpetare eller bara nageln. Det handlade om noggrannhet, men till och med internet kunde startas på dem. Men dessa "smartphones" var bokstavligen jättelika. Deras uppfällbara tangentbord var också att skylla, men det var tvungen att demonteras. Sony Ericssons lösning använde då Symbian UIQ-överbyggnaden, där det epitetet indikerade touch-stöd.

Var är Nokia och Sony Ericsson idag? 

Nokia prövar fortfarande lyckan ganska misslyckat, Sony Ericsson finns inte längre, bara Sony finns kvar, när Ericsson ägnar sig åt en annan teknikgren. Men varför blev dessa kända märken som de gjorde? Att använda operativsystemet var en sak, att inte anpassa sig till designen var en annan. Det är också därför Samsung, med sin säkra kopiering av utseende, sköt till positionen som den nuvarande nummer ett.

Det spelade ingen roll hur iPhone var begränsad/stängd. Du kunde inte använda dess minne som extern lagring, vilket var möjligt med minneskort, du kunde inte ladda ner musik till det annat än via iTunes, vilket andra enheter erbjöd en enkel filhanterare för, du kunde inte ens spela in videor och dess 2MP-kamera tog hemska bilder. Den hade inte ens automatisk fokus. Många telefoner kunde redan göra detta på framsidan, som dessutom ofta erbjöd en dedikerad tvålägesknapp för kameran, ibland även ett aktivt linsskydd. Och ja, de hade också en frontkamera som bara iPhone 4 fick.

Allt spelade ingen roll. Iphone charmade nästan alla, särskilt med sitt utseende. Det fanns helt enkelt ingen så liten enhet med så många möjligheter, även om det "bara" var en telefon, en webbläsare och en musikspelare. IPhone 3G låste upp sin fulla potential med App Stores ankomst, och 15 år senare finns det praktiskt taget inget här som kan slå detta revolutionerande steg. Samsung och andra kinesiska tillverkare gör sitt bästa med sina sticksågar, men användarna har inte riktigt hittat sin smak än. Eller åtminstone inte som det var från första generationens iPhone. 

.